Bad maken sätta in annons om vår förestående flyttloppis på lördag och söndag, men det skulle jag aldrig ha gjort! Nu har han satt in en annons i Västerbottens-Kuriren där det står Loppisnarkoman flyttar från hus till lägenhet. Man anar – kanske – att den som författat annonsen inte avser sig själv, för en loppisälskare skulle aldrig kalla sig själv loppisnarkoman. Vad blir då isåfall maken? Medberoende?

Hur som helst. Just nu, mitt i packningen, är jag beredd att hålla med honom (iallafall lite). Kanske behöver jag åka på loppisavgiftning eller nån sorts feng shui-läger? I vintras skrev jag om mitt beroende av orangeröda plastbunkar från slutet av 60-talet och tro mig, jag har fler liknande tics, eller vad det är.

Alltså:

Loppis både hos oss och hos våra grannar som passar på att göra vindsröjning!
Lördag 22 och söndag 23 maj kl 12-15, Akterstigen 1-3
(ungefär, börja från korsningen Akterstigen- Strandvägen)

Rapport från en flyttkartong, några specialgrejor från dagens packningsraid:

Arno Peters världskarta, 60x100 cm, inplastad, i plasttub

Konsten, Jansson

Palladio och en del annan konstvetenskaplig litteratur

Nordens flora, 10 band

Tokio Hotel – t-shirts, affischer, bra skick

Screentrycksram i lättmetall, A1

Grafikpapper, 350 g vitt Hahnemhüle, hel förpackning om 50

2 korta festklänningar (en blå och en rosa, glansigt tyg) som jag
bara inte begriper hur jag trodde att jag skulle få på mig. Helt oanvända alltså.

Pyssel (vävramar, smyckeshängen, lite pärlor)

Cap & Design – en bunt från de senaste två åren tror jag

En regnbågsflagga (A1) med texten Pace (=Fred)

 

Hälsningar från en Loppiskonnässör

 

Läser Siri Hustvedt The Shaking Woman or The Story of my Nerves. Hon berättar om en annan författare, Joe Brainard, som skrivit boken I Remember där varje mening börjar med I remember.../Jag minns... och sedan har han bara skrivit på, fyllt i de minnen som dykt upp utan att korrigera nämnvärt. Siri Hustvedt använder sig av det knepet med sina elever på ett psykiatriskt sjukhus och hon skriver:

When the patients and I write down our "I remembers", something remarkable happens. The very act of inscribing the words I remember generates memories, usually highly specific images or events from the past [...] Writing the words I remember engages both motor and cognitive action. Usually I do not know how I will finish the sentence when I begin, but once the word remember is on the page, some thought appears to med. One memory often leads to another. An associative chain is engaged; [...]

Jag satt på bussen när jag läste det där, plockade genast upp anteckningsboken och började skriva; Jag minns... och fyllde tolv sidor med i det närmaste oläsliga meningar under den skakiga färden mellan Dorotea och Umeå.

Vad jag nu (när jag flyttpackar och sorterar) minns från mina Jag minns är detaljrikedomen i minnena från exempelvis pysselhyllan på Lekis, vad den innehöll, var den stod. Pysselkvällar i EFSs flickgrupp (och deras pappersförråd), julpysslet i söndagsskolan, pysselbordet på min kusins (!) lekis. Och senare; Pappershandeln jag gick förbi varje dag på väg hem från skolan. Här köpte jag mina Kitty-böcker för veckopengen och klämde längtansfullt på tjocka vita papper och kritaskar med hela kritor.*

Jag packar – pastellkritor, oljekritor, vaxkritor, torrpastell, akvarellkritor, vattenfärger, akvarellfärger, fingerfärger (!), skrivtusch, kinesiskt tusch, tuschpennor, snören, olika tejper, olika sorters saxar, konstiga hörnklippargrejer, färgat papper, vitt papper (i olika nyanser förstås) och så vidare och så vidare – och minns och inser att jag under de dryga 40 år som gått sedan jag trånfullt bevakade pysselhyllan på lekis och skippade Kitty en vecka för att kunna köpa björnklister, har jag lyckats samla på mig min egen lilla pappershandel.

Jag tror att det finns ett budskap i våra samlingar, inte bara de budskap man faktiskt kan åstadkomma med papper och färg t.ex., utan det att man faktiskt en gång för längesedan hade en dröm. Eller flera. Vad blev det av dem?

 

*För övrigt har jag ännu kvar min kritask från första klass, bara två är av på mitten men min fröken är nog död vid det här laget, så det gör inte så mycket.

 

Har nyss tömt ugnen och testar min nya muggmodell som jag ska ha i stugan uppe i Lappland. Stugan är liten och förvaringsutrymmena få, dessutom händer det rätt ofta att vi är riktigt många, så jag ville göra en mugg som kunde användas till allt möjligt så att jag bara behöver ha en sort.

Därför ska muggen funka både till kaffe, mjölk, rött och vitt vin, dessutom stå stadigt eftersom man oftast är utomhus där. Så den är mjukt kupad för att återge aromen i rödvin, men aningen högre och smalare än ett rödvinsglas så att det också ska passa vitt vin. Med de egenskaperna borde den ju även fungera till kaffe, mjölk och saft kan man tänka. I skrivande stund dricker jag kaffe i min mugg och det funkar väldigt bra...

Trots vad jag skrev i mitt förra inlägg om vilka som kan tänkas bo i Bjästa, så tror jag egentligen inte att det är värre människor där än på andra orter, vare sig det handlar om landsort eller stad. Det finns småbyar även i storstan, på arbetsplatser, skolor, i bostadsområden...

Det som hänt i Bjästa händer antagligen i detta nu lite varstans i vårt avlånga land och för den delen även i vilket land som helst i världen. Våldtäkterna i sig förstås, men främst det som hände efteråt; att ett helt samhälle engagerade sig mot offren – flickorna/kvinnorna – som kanske inte var oskulder och för förövaren – pojken/mannen – med gott socialt anseende som antagligen inte heller han var någon oskuld.

Rädslan för att verka svag är en läskig svaghet vi människor har. Vi vill liera oss och identifiera oss med den starke. Som förövaren i det här fallet, ett helt samhälle verkar ha fallit pladask för hans charm och sociala ställning. Uppenbarligen spelar det inte så stor roll vilket brott den starke begått, vi vill ändå vara på hans sida. Skriver hans, för hur ofta vill vi vara på hennes sida, hur stark hon än är?

När man läser kommentarerna om Bjästavåldtäkterna skulle man kunna tro att ingen någonsin skulle ställa sig på våldtäktsmannen sida. Men man undrar ju. Låt säga att någon annan gör ett teveprogram där man fokuserar på killens goda familj, tjusiga utseende och sociala ställning och låter skymta att flickorna inte var oskulder... skulle sympatierna då svänga?

Tänk att det räcker att man skriver inte oskuld för att flickan ska bli skyldig! Han är ingen oskuld låter liksom annorlunda, eller hur? Han är då kanske erfaren, rejäl och kan sin sak. Men läser vi hon är ingen oskuld, ja, då vet vi ju på en gång vad det handlar om...tror vi.

Till sist vill jag ge mitt stöd till de modiga flickorna – i Bjästa och överallt på jorden – för att de vågade polisanmäla våldtäkterna, samt till Amanda, den starka flickan som vågade gå mot strömmen, bortse från rykten och själv ta reda på fakta. Vilket mod!

Läs mer!

Fel signaler kan ha påverkat pojkens beteende
Dagens Nyheter 27/3

Kyrkan bär ett tungt ansvar
Dagen Nyheter 26/3

Så gjorde vi reportaget "Den andra våldtäkten"
Uppdrag granskning/SVT

Det finns inget "vi" och "dom"
Gudrun Schymans blogg

 

Följ min blogg med bloglovin