före		efter

Frestelsen att sätta tungan mot frostig metall tycks aldrig försvinna. Fast det är ju inte som sist när allt man behövde göra var att räcka
ut tungan, (ooo, vilket smärtsamt minne, satt fast minst en kvart i ett broräcke) nu måste man ju gå ner på knä innan och hinner tänka
efter... minnas... och låta bli.

För att ta det säkra före det osäkra – man vet ju aldrig vad man kan få för sig – virkade jag ett skydd av matttrasorna jag håller på med.
Inte bara för frestelsen, jag fastnade med handen när jag skulle ut. Det är lite kallt här.

Bättre handfast än handlös eller hellre handfull än fast hand eller... ja, ni fattar. ;-}